Råsa. Rosita. Rosta. Preben. Elias. Mymlan. Skrot. Filifjonka. Rosssiiida - Kärt Barn har Många Långa Fina Namn

Bortsett från sorgebesked jag fick i helgen som fyller och tynger mitt hjärta har jag haft en av de bästa veckorna i mitt liv, och det gör det lättare att vara i sorgen just nu - jag ser ljuset i det mörka, kärleken till släkt och vänner och familj, alla minnena av moffa, skrattet som alltid var så nära och alla moffas vitsigheter och historier. Så jag skrattar och gråter om vartannat och ler finurligt åt hur fint livet är trots allt, och hur mycket jag vill förvalta det!

Min vecka har varit just så fin och underbar och speciell eftersom jag har spenderat den med en av de finaste, vackraste, pyssligaste, kreativaste, smartaste, mest inlästa, mest öppensinnade, bästa muffinsbakande, roligaste och helt enkelt bästa människa i världen - 'min' alldeles egna Rosita!

Rosita är värd ett eget inlägg och flera därtill, för hon har funnits i mitt hjärta där och tickat och slått sen jag var 16 (?femton?) och träffades tack vara Kristinah Samuelsson's PS film som vi båda hade sett och älskat så himla mycket! Så mycket att vi var båda 'tvungna' att leta oss in på sveriges tv's (antagligen supersega, det här var nittiotalet vänner) ps forum, och se där hittade vi allt varann! En kopparbergs kajalflicka och en finlandssvensk kajalmymla hittade nåt så fint och färgsprakande som sen har hållit, förändrats, förnyats, djupnat, segats ut och utvidgats åt alla håll och kanter! Ibland tickande just i främsta hjärnloben, ibland stilla nynnande i benmärgen - men alltid närvarande, alltid nära trots hav och land emellan oss.

Jag åkte till Örebro första gången 2003, en skranglig pojkaktig trollflicka som aldrig rest ensam förr - hamnade hos sprudlande Rosita med så mycket tankar, politik, aktivism och kärlek. Och det gjorde henne gott! lite småstelt och blygt utforskade hon världen och Rosita, men sen kom hon av sig i bara farten och öppnade upp och ville knappt åka hem!

Sen 2003 har vi ständigt hållt kontakten, ibland dagligen med mail, brev, vykort, occasional telefonsamtal och skype, ibland mer sällan - men det har aldrig varit nån tvivel om saken - vi fanns där ständigt för/hos/i varandra.

Rosita kom till London nu i våras när jag mådde som svartast och sämst. Jag hade konstant dåligt samvete för hur tråkig/grå/ledsen/tröttmenkundeintesova/stressad jag var, men Rosita förstod. Rosita stöttade, peppare, lät mig prata, lät mig va tyst, lät mig gråta, grät med mig och för mig, höll mina händer och mina axlar och fick mig att sluta skaka. Sa att jag är bra, att jag är fin och att hon vill att jag ska må bra. Inga klyshor om att det blir bättre (fast det ju oftast blir det, men ibland är det inte det man behöver höra), utan raka puckar och himl mycket kärlek. Och det finns ingen bättre medicin mot hjärtont och livsleda.

Och i år fick jag återgälda tjänsten, åka till Örebro och spendera en hel vecka hos min älskade, högaktade vän. Och vi gjorde detta;

Fotade våra tår/fötter ben:

Ritade på tår/fötter/ben:

 

Klädde ut oss/spexade/könsf*ckade/hittade på personligheter och accenter och livsöden:

(Sergei & Monseur Rosa)

 

Vandrat omkring, picnicat, gått på museum och sevärdheter:

(och diskuterat, kinat, diskuterat, spånat och pratat...)

 

Varit kreativa, både var för sig och tillsammans (oftast tillsammans)

 

Poserat och fånat oss + druckit te:

Vilken vecka Rostagumman, den tar vi om snart! men först ska ja vila lite! Kräm!