Jag tampas. Så jävla mycket att det gör ont inombords. Tampas med känslorna som är så motsträviga och många. Rädd att stanna upp för då kommer så mycket upp. Rädd att sluta röka för rädd att det betyder att jag håller på att gå neråt igen. Rädd för suget men rädd när suget stannar upp. Försvinner.
Har gått på högvarv så himla länge att varje gång det mojnar blir jag rädd att det betyder antingen att en stor stor orkan väntar runt hörnet. En tsunami typ. Eller att jag är stormen.
Försöker ge sådär lagom, ta sådär lagom. Men hur gör man det när man alltid alltid bara varit allt eller inget hela sitt liv? Hur lär man sig att leva med en diagnos utan att BLI sin diagnos?
Hur gör man när man vet ungefär när det börjar barka av, men inte vet hur man ska ersätta/säga nej till sina impulser? Det känns ungefär som att jag har regelboken, men inte viljan att leka efter spelets regler.
Vet i princip vad som får mig att må bra, struktur struktur struktur. Sömn, mat, röka bara lite, att göra saker måttligt, att inte dricka mycket alkohol, att röra på mig. Men å andra sidan hatar jag strukturer, vill bara rucka på allt som liknar regler och strukturer, tom när jag har satt dem för mig själv.
Denna förbannade inbyggda lust att alltid ta sönder allt som är för bra, för fint och för lugnt. För lagom. Inte tillräckligt orkanmässigt. Att vilja ge allt eller inget, dela allt eller inget. Göra saker heliga, för att sen solka ner dem, göra sönder, skita ner.
Att livet är så vackert att det gör ont, så värdefullt och fint. Men på samma gång så skrämmande och jobbigt och motsträvigt. Att det gör ont ända in i själen så fort nåt hotar det.
Jag mår i det stora hela bra. Är tacksam för så himla mycket, människorna i mitt liv, katterna jag har till 'låns', mitt hus och all hjälp jag får av människor på färden. Men stigen är så förbannat snårig ibland, och jag tappar vägledningen, vill bara bli buren en bit på vägen - men å andra sidan (som vi alla vet) tycker jag inte om att bli buren.
Försöker påminna mig om Farbror Melkers 'denna dagen ett liv', att man alltid kan börja om igen, hur många gånger man än raserar saker/saker går i kras. Det behöver inte bli en ny vecka, månad eller år för att ändra på saker, och man behöver inte vara värdelös för att man kastat in handduken litegrann och gjort saker man vet att man kommer att må dåligt av.
Så idag, just nu, tänker jag Farbror Melker, tänker att okej att jag har druckit alldeles för mycket för mitt och min plånboks bästa den här veckan, okej att jag har rökt på tok för många cigaretter och socialiserat mer än jag egentligen orkat med. Idag är ändå en ny dag, idag har jag varit rätt lagom. Så lagom som jag kan vara. Hunnit med både lugna kattgosstunder, motion, ätit bra, inte druckit nåt endaste alkoholhaltigt, städat, ordnat, eldat i spisen, träffat en vän men inte översocialiserat över mina gränser, handlat. Så klapp på axeln där. En mental kram och guldstjärna för en rätt så lyckad dag. Och imorron kan ochså bli en sån dag, om jag gör det till en. Och om det blir en mindre bra dag så försöker jag pånytt på måndan bara.
Jag mår bra av att leka mumintroll i mitt vackra lilla hus, invaggat som i bommull av lätt pudrig snö. Får använda kroppen dagligen och skotta och elda. Idag hittade jag en rabatt under en meter snö, försökte ploga en väg för att komma fram till stället där jag häller askan från spisen och det var så mycket snö att jag inte hade en aning om vad som fanns under snön. Hejbara, där låg min rabatt mitt i stigen! Så nu har jag en upp-plogad stig rakt genom gården, med en stor stenbumling ungefär halvvägs på stigen. Får sätta upp en varningspinne eller nåt så att jag inte trillar rätt över stenuslingen nån mörk eftermiddag.
Nu ska jag krypa ner i sängen med kattgosingarna, men här kommer några små detaljer ur mitt paradis, helheten får ni bara se om ni kommer på besök - Gonatt
No comments:
Post a Comment