Realism när den är som bäst

Just nu skulle jag helst av allt vilja:

(eller Gud/högre väsen om du finns snälla kan du fixa....)

-ha ett jobb att gå till varje morgon, som känns motiverande och betydelsefullt och bara trist lite lite ibland (man kan ju inte ha kul VARJE dag har jag hört....), och i vilket jag känner att jag får utnyttja mina kunskaper och färdigheter till fullo. Plus gärna även lära mig nya saker

-ha vegetortillas (som nån annan har gjort och som inte inkluderar nån disk efteråt), gärna med ett gott glas rödvin till

-att alla mina goda vänner fanns på en och samma plats, och att vi kunde ha två veckors semester tillsammans och bara umgås umgås umgås tills vi förgås av umgås'ighet och måste ta en paus med drinkar med parasoll på en strand nånstans

-ha sand mellan tårna och solen bakom ögonlocken. Och vågskvalp i öronen och värme på min hud.

-ha tillräckligt mycket pengar för att inte alltid alltid behöva tänka på hur mycket allt kostar (t.o.m i mataffärer). Samt inte behöva ha hjärtklappning varje gång posten kommer (tack o lov kommer den sällan till mig) i rädsla att det ska vara räkningar

-må någorlunda stabilt. Samt på nåt mirakulöst vis få ett svar från Kosmos över hur jag ska leva för att må bra och förstå mig på mig själv. Typ en livsmanual (och orken att följa den). Inte svårare än så.

-ha en soffa. Alternativt en fåtölj. Gärna i manchester tyg. Eller nästan en hurudan som helst skulle duga, enda kravet är att den är bekväm och går att pyssla i.

-sitta på Royal Oak i Clapham North med Soffi och Mich, och diskutera de största och minsta sakerna i livet- och allt mittimellan

-att all snö på min gård smälte bort och att det plötsligt var typ 20 grader så att jag kan gå ut barfota (livet känns så mycket finare med gräs under fotsulorna)

-kunna prata finska flytande så att jag inte behövde känna mig som en lögnare varje gång i jobbsammanhang jag pressar ur mig "Finska? njoooaaa, nog pratar jag helt okej finska jo!" sådär klämkäckt hurtigt och samtidigt tänka "hur faaaen ska det här gå?" 

-ha ett par jeans som passar mig. Jag är helt nöjd med viktuppgång per se, men väldigt irriterad på att tre av mina jeans inte längre går upp längre än till låren, och att således bara ha ETT par jeans som passar mig. Speciellt eftersom de är grådaskigt svarta och urtvättade och inte ens speciellt snygga.

-att allt (verkligen ALLT) på mitt loppisbord blev sålt så att jag inte måste kånka hem nåt igen och idisslandes av avsky ställa in det nånstans i det redan överbelamrade hemmet IGEN. Har jag sagt hejdå åt saker ska de stanna borta och inte komma tillbaka som illasinnade bumeranger!

-ha en massa belgisk choklad

-att nån kom på att cigaretter inte alls är skadliga, utan tvärtom jättebra för din hälsa! Man kanske t.o.m kunde få skinande hår och starka naglar av dem, så kunde jag röka resten av livet med gott samvete och en bra kommentar att slänga tillbaka till småglinen utanför min gård som ropar "det är FAAARLIGT att röka!" åt mig (sen när behöver jag råd av andras femåringar??)

Ungefär så. Plus lite till. Det kan väl inte va så mycket att begära??

(ps. jag är faktiskt ganska nöjd med livet idag, men man kan väl drömma lite ändå....ds.)

Prestationsprinsessornas förlovade land

Jag har börjat läsa en otroligt intressant bok (bild ovan), som jag såg i min systers bokhylla för nån månad sen och fattade intresse för och lånade hem. Har tänkt börja läsa den flera gånger, men inte haft lust eller ork.

Grejen är den att jag har varit mer eller mindre oförmögen att läsa det senaste året, och det har varit otroligt jobbigt att deala med. Från att hela livet varit en enorm bokmal, både gällande romaner och fakta böcker har det varit extremt jobbigt att inte ha koncentration nog att läsa. När jag var som mest deprimerad kunde jag inte ens läsa dagstidningar, jag hade absolut noll koncentrationsförmåga, och min hjärna fnattade än hit än dit, och koncentrationen likaså. När man konstant är splittrad i tanken, med en fullproppad agenda och att göra lista, och ork och motivation till absolut ingenting är det mer eller mindre omöjligt att koncentrera sig på något som att läsa.

Hur jag överhuvudtaget klarade av att fungera "normalt", jobba, studera mig till en etta (First, vilket är det bästa betyget i det engelska universitetssystemet) och upprätthålla en fasad av att allt var okej så länge som jag gjorde är nästan ofattbart för mig idag. Men jag antar att det var överlevnadsinstinkten som tog över, självbevarelsedriften, eller just det - duktighetssyndromet. Att alltid vilja prestera. Att alltid vilja vara bäst (eller i alla fall SKITBRA). Att få beröm. Att vara sitt jobb. Att vara sina prestationer. Att inte tycka att man duger bara man ÄR, utan man måste prestera prestera prestera. Lysa lysa lysa som den klaraste stjärnan på himlen.

Att som prestationsprinsessa (eller prins, det finns många såna också trots att duktighetssyndromet och utmattningsdeppressioner/burnouts är något som drabbar kvinnor i större utsträckning) godkänna, och sedan erkänna, att man inte orkar mera är ungefär lika behagligt som tanken på att äta hundskit. Det varken luktar eller smakar gott (jag har förvisso inte smakat, men jag använder mig av slutledningsförmåga här).

Det är jobbigt att inse att man inte har oändliga resurser, för det är ju det man i mångt och mycket blir uppmuntrad att tro av samhället. 'Klart du klarar det här, du är ju en MODERN människa, vi kan allt nuförtiden, jobba sjutton timmar om dagen, mobilen på jämt (absolut med i sängen!), alltid anträffbar, slänga i sig en (nyttig såklart) lunch ståendes vid datorn (helst i ett jobbsamtal), hinna träna på lunchen (för man måste ju vara snygg och smal och åtråvärd), hinna hem, hinna ta 'quality time' med partnern/familjen, hinna socialisera med sina vänner, hinna med alla sina stimulerande, teambuilding, intressanta hobbies"

Hinna hinna hinna. Tid tid tid. Stress stress stress. Och du är konstant ett projekt, aldrig bra nog, alltid lite till som kan förändras och förbättras. Släta ut en rynka där, både i kavajen och ansiktet. Dyraste krämen för att hålla ålderdomen borta. Träna bort en valk där, färga bort ett grått hårstrå här. Lite mer smickrande kläder som döljer skavankerna.

Och sen undrar man hur det kommer sig att så många unga kvinnor går in i väggen? Lider helvetiska kval med depressioner, mental ohälsa, ätstörningar, osunda relationer, osunda jobb, osunda vanor. ÄR DET SÅ HIMLA KONSTIGT? Det är ju så jävla svårt att INTE ta till sig av den eviga propagandan, det eviga "du kan" och "du borde" och "vad ska du bli?" och "vad är dina mål?" etc etc etc.

Jag säger inte att det är omöjligt att inte hamna i duktighetsekorrhjulet, jag säger bara att det är svårt. Och att de flesta av oss 80-90talister (och säkert tidigare än så också till viss grad) lider av duktighetssyndrom i någon aspekt av våra liv, kanske det handlar om jobb för vissa, om studier, om sporter/fritidssysslor, om att vara den "perfekta partnern", "den perfekta mamman", "den perfekta vännen" osv. För vi fostras till det i ett samhälle som i mångt och mycket drar likhetstecken mellan ens jobb/ens prestationer och ens värde som människa.

Så att plötsligt crasha, att inte kunna fungera som "normalt" är både skrämmande och svårt att acceptera. Inte kunna göra de mest vardagliga sysslor som att få i sig tillräckligt mycket föda, gå till jobbet, sova och motivera sig till att göra nånting annat än att ligga och stirra i taket. Och när man väl förr eller senare (ofta först när man står i en återvändsgränd och problemen inte går att ignorera längre) inser att man gått in i väggen, då börjar ett nytt projekt; att bli frisk. Att hitta tillbaka. Till livet. Motivationen. Lusten. Orken. Energin. Glöden. Skrattet. Stabiliteten.

Och för en prestationsprinsessa är det svårt att låta saker ha sin gång, att släppa saker utom sin kontroll och att låta tiden ha sin gång. Att ta små små steg, och att acceptera och inse att ibland blir det några steg bakåt, utan att ta det som världens nederlag och vilja kasta in handduken. Det är en förbannat jobbig process att ta sig igenom. Det är en sak att inse, förstå och acceptera att man har ställt/ställer orimliga (och ofta hutlösa) krav på sig själv och att detta inte är sunt, men det är en HELT annan sak att sen kunna ändra på dom. DET är det svåra. Att försöka göra om/göra sig av med ofta årtionden av invanda tankemönster. Att ändra sin självbild. Att acceptera nederlag. Att sluta definiera/värdera sig själv enbart utgående från sina prestationer.

I den här processen kommer andra människor in i bilden. Att våga be om hjälp, att våga visa sig svag, och att sedan lyssna på människor i ens omgivning. På människor som gått igenom liknande saker och kan ge råd/insikter, på människor som har expertis och erfarenhet på området, på människor som älskar dig och vill ditt väl. Och i den processen känns den här boken både upplyftande och nyttig.

på den gamla goda tiden när födelsedagar var livets höjdpunkt, och man inte ens kunde stava till prestation

På tal om små små steg så tar jag det som ett litet men hoppfullt steg att jag har börjat kunna läsa romaner igen, och att jag nu även har kunnat börja läsa fakta. I och med att jag har varit sjuk så mycket på sistone har jag tvingats trappa ner avsevärt, och att göra liggande/sittande tidsfördriv, och då kom läsningen som en räddning. Och nu har jag läst ut TRE romaner sen början av Januari! Jag gratulerar mig själv med en stor mental kram och ett löfte om en bakelse. Och det är INTE prestationen jag glädjer mig för, men att jag har lyckats skapa lite lugn och ro i tillvaron, lite sinnesro och vila från en massa intryck, som har gjort det möjligt för min koncentration att återvända i små stunder. Och för hatifnatt-splittringen att avta litegrann.

Det känns sanslöst skönt. Så jag tänker inte sträckläsa boken om Duktighetsfällan, för det vore en slags duktighets/prestationsfälla i sig. Utan jag tänker läsa lite här. Göra en tekopp. Ta en promenad. Läsa lite där. Gulla med katterna. Blogga lite. Läsa lite till kanske.

Jag kanske till och med citerar några guldkorn vid ett senare tillfälle, för jag har redan hittat många. Dessutom lär jag dela med mig av när mina åsikter avviker från författarnas, för om det är något jag har lärt mig som sociolog så är det att ifrågasätta, ifrågasätta och ifrågasätta. Värdera åsikter, blotta dolda agendor och se bakom kulisserna. Placera författaren/upphovspersonen i ekvationen, deras bakgrund, utbildning och politiska agenda. Och eftersom författarna kommer från klinisk psykiatrisk bakgrund har jag redan de kritiska glasögonen på (jag har redan stött på några 'problem', som deras höjande till skyarna av Bowlby, och ett väldigt plumpt och onyanserat uttalande om jämnställdhetsfeminism...men det är ett annat blogginlägg helt och hållet....)

Nu ska denna (forna?) prestationsprinsessa fortsätta ägna kvällen åt att inte prestera något alls, utan bara vara. Gokväll

sometimes I just want to scream....

But since I am such a calm and collected person I will just think it silently in my head instead

Catpuke - better than any alarm in the world

Tuesday morning 6.00AM; Simba wakes me up with his excessive superloud meowing right next to my ear, and when I manage to open my eyelids he is sitting right next to my head, staring at me intently. Slightly wierd start to the day. I tried to tell him to shut up and go back to sleep, with the result that he started circling my head, walking over/threading in my hair. Wonderful. I had a sudden urge to throw the cat out in the snow, but I gathered myself and crawled out of bed to feed him. Turns out he HAS food and woke me up for god knows what reason! So I curse him and went back to bed. Blissful warm bed. Simba starts eating and I am slowly drifting off to sleep, to be abruptly awaken by him puking loudly in the kitchen. Great. I all of a sudden LOVE having cats....

 Simba - the puking lion

So, tip of the week; if you have problems getting up in the mornings - get a 14 year old bulimic earlybird cat, I promise it is more effective than any alarm in the world! And if you can't find one, I can lend you mine (well, my sister's+ sister's hubby's) for a day or two.

I do love the cats really, and had a good cuddle with Simba this afternoon, but being a pet owner does have it's weak points as well.

After that lovely awakening I thought it was no point to go back to sleep (cleaning up soggy and brown catpuke does not cultivate blissful sleeping...), so I got an early morning and start to the day. Had brekkies with my friends in L Word (I am so so obsessed, I have watched it just over a week and I am already almost all the way through series 3. I will be SO sad when I have gone through all the series!), then got organised and dressed and was out of the house already at 10.00AM!

 A bit of L Word mania there for you...

Did my errands on town, had a cup of tea and a chilled letter writing-session at After Eight, and then got home to have some lunch. Squeezed in another episode of L Word before Heidi picked me up for some tea and chat. Then did some more errands and now I am about to make early dinner. So really, thanks to Simba puking I have had a very long and productive day already!

On a completely different note, I long for spring! I know it is far too early to start waiting for spring, and that bla bla I should enjoy winter as long as it lasts and bla bla now it is finally getting lighter and I should go out and play in the snowy sunshine and go iceskating and cross country skiing and bla bla bla...But fact is I don't like winter. I've never liked winter. It makes my skin so dry I get excema. It makes my hair dry as cardbord. My already cold fingers and toes get almost frostbitten as soon as I go out. I moan a lot (I tend to moan a lot, but the cold makes it worse than normally). And I hate outside wintery exercises, always have done. I  am sure cross country skiing and iceskating is something God invented cause he hates Scandinavia, and wanted to give us an appropriate punishment. I can't see any other reason for people putting wooden things on their feet, which makes it even harder to move about, or metal things under your shoes, which will make you slip and break your backbone. Evil sports.

 The first outside cafe' session one spring in London long long time ago when my hair was curly and long

 This is what I'm talking about, spring flowers in abundance!

 I will miss this from English spring; the cherry blossom trees colouring the world pink

 Spring picnics!

But spring, oh spring! Oh when the snow starts melting. Oh when the sunrays actually get WARM. Oh the first day when your coat/jacket is too warm so you have to remove it, and you feel spring inside your cold winter-ridden chest. Oh when the first little flowers blossom. Oh when the birch trees get their first green tiny little babyleaves. Oh when you take your coffee outside rather than having it inside. Oh getting your bike out for the first spring bike ride. Oh switching to spring shoes. I can't wait!
 
Until then I am drinking extra much tea, trying to get healthy and strong, and trying to sort out my work and financial situation so come spring I can enjoy both cups of tea, perhaps new spring shoes, or maybe even a little weekend spring trip to Europe.

Hasta la Vista!

Craving of the week

I want these. Big time. Can someone please buy me Hello Kitty sneakers for spring? I have no idea where you get them from, and I sure as hell can't afford them, but damn do I want them!

Now I'm gonna get on with my Monday tasks, which so far have included cleaning out the fireplace, washing up, cooking, clearing up in the bathroom and storage'room', drinking healthy lime-ginger-honey-hot water infusion, doing my back AND shoulder exercises and googling pretty sneakers. Still on the list is filling in the tediously boring and long unemployment benefit form, and start planning a job application.

I usually like Mondays, cause I like getting organised and getting on with things (which is what I usually do on Mondays - life admin), but feeling slightly chaotic today. About as calm as a bomb. It's ticking on quietly without much drama, but you know it can blow up anytime.

I long to the day when quietness, peace and non-planning will make me feel calm and harmonious, rather than anxious and on the edge. I wish that day will actually come some time (and preferably soon). Until then I try my best, and listen to angry music every now to counter-act/channel all this edgyness through. Thank god for Rage against the machine.

Over and Out.

Trying to blow my head into shape.....

 

.... and this is helping big time

Secret Angels, cats in the drawers or just how much one can cram into one week of sick-leave...

Update from the sickbed/nest; I. AM. OFFICIALLY. B.O.R.E.D!! Blöd, boring, tråkigt, tylsä, aburrido (correct me if I'm wrong but I think it's boring in spanish...)... I'm on day 6 of my stay-almost-only-in-my-house-sick leave and I have pretty much tried out every single activity which one can do in the winter, inside, without the ability to sit for too long, or generally move around too much.

In a way it's been a pretty good week, because imposed calm and rest is usually quite good for me, as I have energy in abundance and have an ability to do too much of everything for too long, which leads to either me hatifnatting (*see picture below) around doing ten thousand things at once, with a total lack of concentration and an inability to do anything properly and finishing a single project. Which usually leads to me getting sick in one way or another. As to impose calm and bedrest on me.

 (*Hatifnattar are creatures of the Moomin valley who are electrically charged. When there is a thunder storm the hatifnattar comes out to play, and they lead electricity and start vibrating and moving around quicker and quicker. An Anna'ism is that I/other people are 'hatifnatting around' when they have so much energy they are almost electric, and they start a thousand projects at once without finishing a single one..)

I have lived alienated from my body for sooo long that it feels like my corporal shell and my mind are two different existences. My body is crap; it falls ill, get sore, have biological needs etc etc. My mind on the other hand - is what I thrive on. But every time I do get ill, and get a corporal scare, I realise that 'hell I forgot that it's a holistic hole, if I abuse my body it will get ill, which will make both my body and mind suffer'. It's kinda annoying that I am so goddamn stubborn and short sighted that I have to get a mega cold, a ligament inflammation in my shoulder or Lumbago Acuta to realise (well, re-realise) this!

Every time it happens I tell myself; THIS TIME I won't forget, THIS time I'll start taking care of myself. NOW I am grown up. NOW I can do this. And then I get better, and I start it all over again...Sigh. But, the illnesses and problems have started coming closer and closer together now, and I also have this new need and craving for both alone time, relaxing time and need for SLEEP, so maybe maybe (whispered with SMALL letters) this time I will remember it a little bit longer than my nose is long....

Fact is I have wanted to start yoga again for ages, because yoga is one of the few things which makes me connect with my body, to feel that I am a whole being. And when I do yoga regularly I both feel better physically and mentally, and also feel better about myself. My sleeping patterns get better, I tend to want to smoke and drink less to be fitter and thus better at yoga classes. My body has a different kind of lean-ness to the angular skinnyness it has now. I also eat better, cause good hardcore yoga makes you both TIRED and HUNGRY. And sore the next day...but rather than being that rough post-gym-soreness it's a warm and cosy soreness, which makes you feel vital and strong (well, I can only talk from my own experiences off course..)

I also miss work, I really really wanted to go into work today! I have been working so little recently, because of my London-visit, and now because of my back. I miss the social aspect of my work, and I miss feeling part of something, and doing something worthwile with my time and energy. AND I miss my workmates! Ah I do love my workplace, I was hoping that I would love working at Friends as much as I loved drinking there, and turns out I think I like working there even MORE than I like drinking there! I love being part of the little Friends-family, I like my regulars, I like my newbies. I like that mostly the clientele is really great! ok it's a pub, obviously we get rough ones just like any other alcohol serving establishment does, but most people go to Friends because they know it, they know the concept, know the owners, know the other two bartenders (i.e me and the other lovely redhead(;) , know what to expect, and respect both the place and the people who work in it. So, I do like my shifts behind the bar, I get to both work hard and chat, to do what I do on autopilot (serve pints and every now and then shake a cocktail) as well as practise a bit of finnish and get to know new people.

On the other hand it is interesting being sober in a place where (most) other people are drunk. It's a kind of interesting sociological experiment. You get to see a lot. You get to hear a lot. And as a hairdresser, you are silent as the wall. What happens in a bar stayes in a bar. That is all I will say....

So I know this week of imposed rest is good for me, because I want to get this backsituation sorted out. So that I can start doing yoga. So that I can start toning up my back and stomach to avoid this in the future. So that I can start working again. So that I can SIT again. I never thought I would miss sitting so much! turns out sitting is quite usefull. Also turns out having a cup of tea/coffee/drink with someone who every second minute jolts up to walk a few lapses is quite distracting. And also gives the impression you are a bad listener. I think I might make a badge stating 'I am listening, if I jump up it's not cause you're boring [most likely] but because I have to move around so not to freeze up in this position!'

However, as I have regained a LOT of my ablity to move around, to bend down and to do normal stuff I have slowly this week started doing things. Monday, Tuesday and wednesday was a boring blur of hourly exercises, sleep on hard surface, moaning and groaning, pill-popping and teadrinking. Thursday I felt a lot better already, and took the opportunity to start wintercleaning my house in both a calm and slow manner, a project which I have continued on Friday and today, and I can almost promise that the house is now so clean that you can lick almost every surface. You can also safely lick the inside of the coffee brewer, and the sink, and the table...And in pictures I have pretty much done the following this week....

 Cooked food, eaten food, planned food, thought about food...

 Had some lovely surprise friend-visits and goodies brought to be, as well as company! Tack fina ni! <3

(Thilda had made these get well muffins for me)

 Tried to sort out the clothes situation in my bedroom, which included an element of difficulty as Simba and Leia found both drawers and boxes immensly interesting...Leia in the drawer...

 Simba in the drawer...

 Simba in one of my boxes (which was meant to be used for storage, not as a cat play-pen...)

 Oh yes, I got bored after wearing the same tracksuit bottoms and hoodie for 3 days straight, and decided to dress. Which turned into dress up. And make up. And backcomb very dirty hair a LOT!...AND take pictures out of lack of better things to do...

 really dirty hair is very good for backcombing I realised...and black and white is always flattering...

 Friday morning I had a nice but odd realisation - someone (no idea who!) has finished the snow path I started before getting sick...and the showel has moved. And the guilty person is NOT my dad. What the....?

 Whoever you are, secret angel, you made a backsick young woman pretty happy!

 the person in question has smaller feet than I have...that much is certain (righthand foot print is mine...)

 Oh how I love this house! my little snow-nest!

 Yeah did I mention that I cleaned, and cleaned....(the pots on the hob are washed and dried FYI)

 and I've had the fire roaring most of the time for warmth and wellness factor..

 Clean, clean, tidy, tidy (I stopped short of combing the carpet, it hurt my back too much...)

 Detox on the outside....

 ...and in! Blueberry youghurt and banana, and heaps of green tea with echinea...

 hmmm...what does one do on a friday night if one does NOT go out? Hmm, pull out the entire contents of the cupboard and fridge and cook for 4 hours perhaps?

 I was doing rice, lentils, chickpeas and soymince ALL AT ONCE...typical Anna style..

Made some supertasty lentil-chilli-veg (beetroot, carrot, peppers, onion, garlic)-soymince-jasmine rice burrito-mix. With tortilla and lemongrass dressing. It tasted a lot better than it looks.

Well, off to do my exercises again...So long darlings!

January in a good light - a few things that happened (in pictures)

One of the best things this month was the fact that Malin, Maija, Henke and the cats came to Finland. Henke sadly had to leave for work after a few days, and Malin & Maija after about two weeks, but the cats are staying here for a while!

It was amazing to get to spend more time with my deardarling sister, and the little cute dimple which is my niece Maija, here is a gooden picture of Maija at mine

Maija Piraya and the adorable facial features - slightly chocked

Maija curious and handwaving

The cats, as we know, are doing well at mine, eating their own bodyweight in food every day, sleeping most of the days, cuddling, fighting, walking around like they own the place and making silly noises.

This is how I found Simba on the floor a day when I (in his opinion) had spent too many minutes at the computer, not giving him constant attention

Adorable silly rubbercat!

The return of the INTERNET was another BIG thing in January. My blog has been suffering massively with the lack of internet, and I am happy to be back to my old blogging self. Albeit struggling with not becoming facebook addicted again, so I am trying to do everything internet related in moderation. 

What I do enjoy though is having soundcloud and youtube back, and I was so happy i celebrated by watching the ENTIRE Lip Service series, AGAIN, in one day. Here I am having breakfast with Frankie and Cat in Lip Service (nothing like having brekkies with old friends, viral characters or not...)

January was also time to vote in the presidential election, which reawakened my interest in politics! I have always been interested in politics, but since I have been living abroad for such a long time I haven't been very aware of what has been happening on the finnish political scene. But now I am more up to date thanks to the election!

I am also feeling quite optimistic about the finnish political landscape at the moment. The wave of nationalism that we (and so many other countries) have felt the last two years have awakened people's interest in politics, which is GOOD. Seldom something bad which does not bring something good with it. Apparantly we needed 'The True Finns' to be elected into parliament before people waking up and thinking 'hey what is happening to our country?!'. But not a day to late, there is always time for changes, and for thinking again. And the fact that an openly gay, progressive, green candidate got the second most votes in the first round is a GOOD sign for Finland! Go HAAVISTO.

This is what I looked like when I went voting on Sunday morning;

 primal colours to beat the finnish winter darkness

And then, what else? I have made a lot of good food this month.My appetite has been a bit on and off, but I am trying to eat warming, filling food to both calm my excessive Vata (yes a bit of ayurvedic speak there), and to keep warm during the cold month.

Right now I am trying to use the fact that I am stuck in my house and eat as much as possible. Being sick is sooo boring, so I can just as well use the time to make good breakfasts, lunches and dinners for myself. Today I made this greekinspired pasta, with giant beans, red pesto, sambal oelek, veggies, tomato passata, cream cheese and LOTS of spices, yummmiee!

I think I may just roll out of my house like a Mumintroll in spring when I've got this Lumbago Acuta sorted. I could do with a little layer of speck, I am bored of being bony and skinny. And bored of feeding my body crap like cigarettes, excessive coffee and alcohol. Now I'd like to be strong, healthy and a bit more muscular (I am not talking buff, god no, just have better muscular build to better be able to cope with crap like this back pain...). How was it now, nothing bad that doesn't bring something good with it?

today's dinner

Now I am bored, and my leg is aching from standing too long, so I''m gonna have some more food and the 12th cup of herbal tea of the day. So Long!

Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen...Kakkonen

Yup, I am off to vote in the Finnish president(al?) election. The first time I vote in several years, because I have have felt so out in regards to finnish politics during my years as an 'abroad Finn'. I kinda have a policy that you should be at least a little aware of politics and the candidate you choose to vote for, and since I have  had no clue what has been happening in Finland the last 7 or so years I have not voted.

BUT, as a Proper Finn (said ironically) Living in Finland I will now do my societal duty and vote. And yes, I have read up a bit more about my candidate, and not just been influenced by the spotify campaign (if you have heard it you will recognise my blog entry title...).

Also, please do vote. Another of my Anna'isms is 'if you don't vote you can't complain!', so at least for your own sake, VOTE and you will be able to with a clean concious bitch and moan for 6 years to come. 

I am voting green, liberal, progressive, gender and sexuality-aware and anti fur-industry. It's not very often I actually feel I find a presidental candidate which corrolates with my views, but I think I have found one this time.

Upwards and Onwards

Att stå mitt i stormens öga - Eller att vara själva ögat i stormen?

Jag tampas. Så jävla mycket att det gör ont inombords. Tampas med känslorna som är så motsträviga och många. Rädd att stanna upp för då kommer så mycket upp. Rädd att sluta röka för rädd att det betyder att jag håller på att gå neråt igen. Rädd för suget men rädd när suget stannar upp. Försvinner.

Har gått på högvarv så himla länge att varje gång det mojnar blir jag rädd att det betyder antingen att en stor stor orkan väntar runt hörnet. En tsunami typ. Eller att jag är stormen.

Försöker ge sådär lagom, ta sådär lagom. Men hur gör man det när man alltid alltid bara varit allt eller inget hela sitt liv? Hur lär man sig att leva med en diagnos utan att BLI sin diagnos?

Hur gör man när man vet ungefär när det börjar barka av, men inte vet hur man ska ersätta/säga nej till sina impulser? Det känns ungefär som att jag har regelboken, men inte viljan att leka efter spelets regler.

Vet i princip vad som får mig att må bra, struktur struktur struktur. Sömn, mat, röka bara lite, att göra saker måttligt, att inte dricka mycket alkohol, att röra på mig. Men å andra sidan hatar jag strukturer, vill bara rucka på allt som liknar regler och strukturer, tom när jag har satt dem för mig själv.

Denna förbannade inbyggda lust att alltid ta sönder allt som är för bra, för fint och för lugnt. För lagom. Inte tillräckligt orkanmässigt. Att vilja ge allt eller inget, dela allt eller inget. Göra saker heliga, för att sen solka ner dem, göra sönder, skita ner.

Att livet är så vackert att det gör ont, så värdefullt och fint. Men på samma gång så skrämmande och jobbigt och motsträvigt. Att det gör ont ända in i själen så fort nåt hotar det.

Jag mår i det stora hela bra. Är tacksam för så himla mycket, människorna i mitt liv, katterna jag har till 'låns', mitt hus och all hjälp jag får av människor på färden. Men stigen är så förbannat snårig ibland, och jag tappar vägledningen, vill bara bli buren en bit på vägen - men å andra sidan (som vi alla vet) tycker jag inte om att bli buren.

Försöker påminna mig om Farbror Melkers 'denna dagen ett liv', att man alltid kan börja om igen, hur många gånger man än raserar saker/saker går i kras. Det behöver inte bli en ny vecka, månad eller år för att ändra på saker, och man behöver inte vara värdelös för att man kastat in handduken litegrann och gjort saker man vet att man kommer att må dåligt av.

Så idag, just nu, tänker jag Farbror Melker, tänker att okej att jag har druckit alldeles för mycket för mitt och min plånboks bästa den här veckan, okej att jag har rökt på tok för många cigaretter och socialiserat mer än jag egentligen orkat med. Idag är ändå en ny dag, idag har jag varit rätt lagom. Så lagom som jag kan vara. Hunnit med både lugna kattgosstunder, motion, ätit bra, inte druckit nåt endaste alkoholhaltigt, städat, ordnat, eldat i spisen, träffat en vän men inte översocialiserat över mina gränser, handlat. Så klapp på axeln där. En mental kram och guldstjärna för en rätt så lyckad dag. Och imorron kan ochså bli en sån dag, om jag gör det till en. Och om det blir en mindre bra dag så försöker jag pånytt på måndan bara.

Jag mår bra av att leka mumintroll i mitt vackra lilla hus, invaggat som i bommull av lätt pudrig snö. Får använda kroppen dagligen och skotta och elda. Idag hittade jag en rabatt under en meter snö, försökte ploga en väg för att komma fram till stället där jag häller askan från spisen och det var så mycket snö att jag inte hade en aning om vad som fanns under snön. Hejbara, där låg min rabatt mitt i stigen! Så nu har jag en upp-plogad stig rakt genom gården, med en stor stenbumling ungefär halvvägs på stigen. Får sätta upp en varningspinne eller nåt så att jag inte trillar rätt över stenuslingen nån mörk eftermiddag.

Nu ska jag krypa ner i sängen med kattgosingarna, men här kommer några små detaljer ur mitt paradis, helheten får ni bara se om ni kommer på besök - Gonatt