Ett sista Farväl till Skalet

Moffas begravning var så vacker. Värdig. Solsken HELA dagen. En kall, solig höstdag värdig en SjöKapten. Så mycket tårar, leenden och skakiga röster. Skratt mitt i det svarta. Vackraste bilderna på moffa, mommo,barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen, hundarna, Särkimo, båtarna, Skogen. Jag var lika mått otröstlig som lycklig över att moffas sista farväl blev så vackert och värdigt.

Jag läste min text utan att vara det minsta nervös (var supernervös innan). Det gick bra. Jättebra. Många skrattade. Och grät. Mommo tittade så varmt på mig att all nervositet rann bort. Det fanns så mycket kärlek i rummet, och vänskap och varma fina känslor. Och jag svor i församlingscentret, TVÅ gånger, men på finska och bara för att citera Moffa. Och vi skrattade. Och så många kom fram sen och kramade och tackade och berömde. Och mommo sa att hon var stolt. Det kändes jättefint.

Och sen på kvällen visste Sandra och Soffi precis vad A-K behöver för må bättre. Tack älsklingar för all kärlek när jag behöver det mest. Jag står för att jag är mänsklig med en massa jävla råa känslor. Jag är stark som den Oxe jag är, och jag är svag som en mus och rädd som en nattfjäril ibland. Det står jag ochså för.

Men omhuldad av er kärlek är jag stark som Pansar. Tack.

Och sista farväl förresten? Moffa finns ju i havssolglittret över Österbottniska Viken och alla andra hav, i varenda tallplanta, i barnens skratt på stranden mittemot, i varenda båt, i varje våg och i den oändliga skogen. Moffa finns omkring mig och runt mig och i mina gener. För Alltid.