medans vi hånglade i gathörn började Livet

Du,

jag är så glad (himla glad) att veta att du läser. Kanske bara av en tillfällighet, eller kanske ibland, eller kanske hela tiden. Men jag är glad att du läser. Verkligen. Skulle jag vetat skulle jag skrivit till dig tidigare

Det är det här med public privatism jag tycker så enbenat förbenat mycket om. Och att hitta på egna ord. För jag tror på ett språk och en svenska som är postmodern, alltid flytande, fri från rangordning och gammalt dravel (som tråkig grammatik, och fula stavningar). jag tror jag var postmodern före jag ens visste att ordet fanns.

Du. Min fina fina fina vän. Du får min mage så varm, som en tekopp ungefär. Eller cognac. Lugnare än chilli men vildare än varm mjölk. Det är ungefär du och vad du alltid rört om i min kropp och mitt psyche.

Jag. är så glad att vi har funnit varandra igen, efter så många alltför många år av grumlig tystnad och funderingar (I alla fall från mitt håll). Men allt det andra jag vill säga håller jag för mig själv, men påminn mig nästa gång vi ses att jag vill bekänna nåt, säg Friends så minns jag vad du talar om.

Och, jag ska läsa en text för dig, som jag hittade och faktiskt hade glömt i vuxenhjärnan att fanns. För att jag vet att jag kan ha en hake på dig om jag gör såhär tänker jag ge dig EN rad, resten måste du komma och hälsa på i mitt Solskenshus för. Så läser jag resten för dig, framför brasan, kanske på mattan, och du får dricka hett te eller varm glögg och lyssna på brasspraket och min röst. Deal?

"Jag skulle kunna börja med första gången jag såg dig stannade världen."

Du vet var jag finns när du kommer. hem.