Jag har börjat läsa en otroligt intressant bok (bild ovan), som jag såg i min systers bokhylla för nån månad sen och fattade intresse för och lånade hem. Har tänkt börja läsa den flera gånger, men inte haft lust eller ork.
Grejen är den att jag har varit mer eller mindre oförmögen att läsa det senaste året, och det har varit otroligt jobbigt att deala med. Från att hela livet varit en enorm bokmal, både gällande romaner och fakta böcker har det varit extremt jobbigt att inte ha koncentration nog att läsa. När jag var som mest deprimerad kunde jag inte ens läsa dagstidningar, jag hade absolut noll koncentrationsförmåga, och min hjärna fnattade än hit än dit, och koncentrationen likaså. När man konstant är splittrad i tanken, med en fullproppad agenda och att göra lista, och ork och motivation till absolut ingenting är det mer eller mindre omöjligt att koncentrera sig på något som att läsa.
Hur jag överhuvudtaget klarade av att fungera "normalt", jobba, studera mig till en etta (First, vilket är det bästa betyget i det engelska universitetssystemet) och upprätthålla en fasad av att allt var okej så länge som jag gjorde är nästan ofattbart för mig idag. Men jag antar att det var överlevnadsinstinkten som tog över, självbevarelsedriften, eller just det - duktighetssyndromet. Att alltid vilja prestera. Att alltid vilja vara bäst (eller i alla fall SKITBRA). Att få beröm. Att vara sitt jobb. Att vara sina prestationer. Att inte tycka att man duger bara man ÄR, utan man måste prestera prestera prestera. Lysa lysa lysa som den klaraste stjärnan på himlen.
Att som prestationsprinsessa (eller prins, det finns många såna också trots att duktighetssyndromet och utmattningsdeppressioner/burnouts är något som drabbar kvinnor i större utsträckning) godkänna, och sedan erkänna, att man inte orkar mera är ungefär lika behagligt som tanken på att äta hundskit. Det varken luktar eller smakar gott (jag har förvisso inte smakat, men jag använder mig av slutledningsförmåga här).
Det är jobbigt att inse att man inte har oändliga resurser, för det är ju det man i mångt och mycket blir uppmuntrad att tro av samhället. 'Klart du klarar det här, du är ju en MODERN människa, vi kan allt nuförtiden, jobba sjutton timmar om dagen, mobilen på jämt (absolut med i sängen!), alltid anträffbar, slänga i sig en (nyttig såklart) lunch ståendes vid datorn (helst i ett jobbsamtal), hinna träna på lunchen (för man måste ju vara snygg och smal och åtråvärd), hinna hem, hinna ta 'quality time' med partnern/familjen, hinna socialisera med sina vänner, hinna med alla sina stimulerande, teambuilding, intressanta hobbies"
Hinna hinna hinna. Tid tid tid. Stress stress stress. Och du är konstant ett projekt, aldrig bra nog, alltid lite till som kan förändras och förbättras. Släta ut en rynka där, både i kavajen och ansiktet. Dyraste krämen för att hålla ålderdomen borta. Träna bort en valk där, färga bort ett grått hårstrå här. Lite mer smickrande kläder som döljer skavankerna.
Och sen undrar man hur det kommer sig att så många unga kvinnor går in i väggen? Lider helvetiska kval med depressioner, mental ohälsa, ätstörningar, osunda relationer, osunda jobb, osunda vanor. ÄR DET SÅ HIMLA KONSTIGT? Det är ju så jävla svårt att INTE ta till sig av den eviga propagandan, det eviga "du kan" och "du borde" och "vad ska du bli?" och "vad är dina mål?" etc etc etc.
Jag säger inte att det är omöjligt att inte hamna i duktighetsekorrhjulet, jag säger bara att det är svårt. Och att de flesta av oss 80-90talister (och säkert tidigare än så också till viss grad) lider av duktighetssyndrom i någon aspekt av våra liv, kanske det handlar om jobb för vissa, om studier, om sporter/fritidssysslor, om att vara den "perfekta partnern", "den perfekta mamman", "den perfekta vännen" osv. För vi fostras till det i ett samhälle som i mångt och mycket drar likhetstecken mellan ens jobb/ens prestationer och ens värde som människa.
Så att plötsligt crasha, att inte kunna fungera som "normalt" är både skrämmande och svårt att acceptera. Inte kunna göra de mest vardagliga sysslor som att få i sig tillräckligt mycket föda, gå till jobbet, sova och motivera sig till att göra nånting annat än att ligga och stirra i taket. Och när man väl förr eller senare (ofta först när man står i en återvändsgränd och problemen inte går att ignorera längre) inser att man gått in i väggen, då börjar ett nytt projekt; att bli frisk. Att hitta tillbaka. Till livet. Motivationen. Lusten. Orken. Energin. Glöden. Skrattet. Stabiliteten.
Och för en prestationsprinsessa är det svårt att låta saker ha sin gång, att släppa saker utom sin kontroll och att låta tiden ha sin gång. Att ta små små steg, och att acceptera och inse att ibland blir det några steg bakåt, utan att ta det som världens nederlag och vilja kasta in handduken. Det är en förbannat jobbig process att ta sig igenom. Det är en sak att inse, förstå och acceptera att man har ställt/ställer orimliga (och ofta hutlösa) krav på sig själv och att detta inte är sunt, men det är en HELT annan sak att sen kunna ändra på dom. DET är det svåra. Att försöka göra om/göra sig av med ofta årtionden av invanda tankemönster. Att ändra sin självbild. Att acceptera nederlag. Att sluta definiera/värdera sig själv enbart utgående från sina prestationer.
I den här processen kommer andra människor in i bilden. Att våga be om hjälp, att våga visa sig svag, och att sedan lyssna på människor i ens omgivning. På människor som gått igenom liknande saker och kan ge råd/insikter, på människor som har expertis och erfarenhet på området, på människor som älskar dig och vill ditt väl. Och i den processen känns den här boken både upplyftande och nyttig.
På tal om små små steg så tar jag det som ett litet men hoppfullt steg att jag har börjat kunna läsa romaner igen, och att jag nu även har kunnat börja läsa fakta. I och med att jag har varit sjuk så mycket på sistone har jag tvingats trappa ner avsevärt, och att göra liggande/sittande tidsfördriv, och då kom läsningen som en räddning. Och nu har jag läst ut TRE romaner sen början av Januari! Jag gratulerar mig själv med en stor mental kram och ett löfte om en bakelse. Och det är INTE prestationen jag glädjer mig för, men att jag har lyckats skapa lite lugn och ro i tillvaron, lite sinnesro och vila från en massa intryck, som har gjort det möjligt för min koncentration att återvända i små stunder. Och för hatifnatt-splittringen att avta litegrann.
Det känns sanslöst skönt. Så jag tänker inte sträckläsa boken om Duktighetsfällan, för det vore en slags duktighets/prestationsfälla i sig. Utan jag tänker läsa lite här. Göra en tekopp. Ta en promenad. Läsa lite där. Gulla med katterna. Blogga lite. Läsa lite till kanske.
Jag kanske till och med citerar några guldkorn vid ett senare tillfälle, för jag har redan hittat många. Dessutom lär jag dela med mig av när mina åsikter avviker från författarnas, för om det är något jag har lärt mig som sociolog så är det att ifrågasätta, ifrågasätta och ifrågasätta. Värdera åsikter, blotta dolda agendor och se bakom kulisserna. Placera författaren/upphovspersonen i ekvationen, deras bakgrund, utbildning och politiska agenda. Och eftersom författarna kommer från klinisk psykiatrisk bakgrund har jag redan de kritiska glasögonen på (jag har redan stött på några 'problem', som deras höjande till skyarna av Bowlby, och ett väldigt plumpt och onyanserat uttalande om jämnställdhetsfeminism...men det är ett annat blogginlägg helt och hållet....)
Nu ska denna (forna?) prestationsprinsessa fortsätta ägna kvällen åt att inte prestera något alls, utan bara vara. Gokväll
No comments:
Post a Comment