Thursday, 22 September 2011
Tuesday, 20 September 2011
I am looking forward to!...
Hugging my grandmom, taking her for coffee and spending time with my family
Having beers/ciders with my belowed friends in backyards/on balconies...
Eating tasty, wholesome food with good ingredients!
Being anchored in the finnish ground once again...
glasses of wine at Friends, and probably starting working there!
Spending time at the cottage with mamma and pappa!
These two lovely people! and maybe a little little bit going to a Jaro game!
haha...shooting?...no; MAMMA!
Sunsets, sunrise, sun, sunshine, sundaze...
These lovely ladies when I get to see them hopefully soon!
Organising my wardrobe!
PAPPA!
Sunshine in the grass!
Equatorn!
wearing autumn shoes in morning dew
THE SEA!
Forests!
Mamma & Pappa, and working with my body again!
Having coffee/lunch/dinner with grown up and less grown up beautiful people!
birthday parties, parties, gatherings, friends!
Going to the opening of amazing Alvilda's exhebition!
My siblings! (Joel included off course but I have no recent paparazzi pic of him..)
Mornings at Ebba...nah only kidding...playing, laughing and being cool with Alvilda!
Ida!
Sofia!
kissing my friends and most particularly HEIDI!
SANDRA! <3
Monday, 19 September 2011
Maria Montazami och en Finlandssvensk Feminist - en (o)möjlig kärleksaffär?
Maria och jag har mer gemensamt än jag nånsin kunnat tro. En klok kvinna tycker om tofsar, Maria och jag tycker båda om tofsar, eller som vi då säger taaaaassels, eftersom tofsar låter lite....toffsigt!
Maria jag har en massa gemensamt på fullaste allvar, vi tycker det är jättesorgligt när en fågel flyger in och dör och sen jätteglad när den återuppstår och pratar med den (jag pratar ochså med smådjur Maria, och speciellt på deras lokalspråk!), vi tycker om läppstift, och vi gillar tofsar som redan avhandlat! Och hon fuldansar, gärna och bra!! Fan vilken kvinna!
Jag har alltid tagit Maria för lite av ett fån, och okej, beroende på vilken slags feminist man är kanske hon inte är världens bästa förebild. Jag menar jag förespråkar ju inte så hemskt gärna skönhetsoperationer och att man måste använda smink för att inte känna sig 'naken och exposed' och att vara identifierad pga mannen man är gift med. Men iofs, feminism för mig är ochså rätten att identifiera sig själv, att inte behöva vara 'kvinna' utifrån nån speciell förbeställd mall, utan få vara just den man vill, kvinna eller man, kvän eller manna, eller vad man nu väljer att kalla sig. Och visst ser Maria kanske ut som att hon har modellerat sin 'kvinnlighet' lite väl mycket på Barbie, men hej, hon har fött fyra barn som är både roliga, individuella och väluppfostrade, hon säger vad hon tycker och sen när blev det egentligen fel att använda läppstift? Jag gör ju det SJÄLV och jag är ju jättesmart!
Jag försöker inte säga att Maria kanske själv definerar sig feminist (eller så kanske hon gör det, jag vet inte...), och jag säger inte att Ni måste gilla henne, men jag tycker faktistk att hon är en rätt exceptionell affärskvinna! Hon verkar förstå sig på ungdomar (kanske för att hon har fyra hemma), hon har skapat sig en egen nisch och affärside' (er), hon är selfstyled selfdefined och selftought. Och till skillnad från Fru Anka är hon uppfriskande osnobbig och bjuder på sig själv och SKRATTAR åt sig själv! (Hon säger Släke utan att blinka och tar det på fullaste allvar). och det är sällan nåt jag tycker är så attraktivt som folk som skrattar åt sig själv. Så jo, Maria, jag diggar dig!! och att du sen brister ut i de mest lustiga formuleringar gör dig bara ännu bättre! Heja Maria!
"det kommer säkert att bli jättestreeeessit, mitt hååår kanske trillar av"
Maria jag har en massa gemensamt på fullaste allvar, vi tycker det är jättesorgligt när en fågel flyger in och dör och sen jätteglad när den återuppstår och pratar med den (jag pratar ochså med smådjur Maria, och speciellt på deras lokalspråk!), vi tycker om läppstift, och vi gillar tofsar som redan avhandlat! Och hon fuldansar, gärna och bra!! Fan vilken kvinna!
Jag har alltid tagit Maria för lite av ett fån, och okej, beroende på vilken slags feminist man är kanske hon inte är världens bästa förebild. Jag menar jag förespråkar ju inte så hemskt gärna skönhetsoperationer och att man måste använda smink för att inte känna sig 'naken och exposed' och att vara identifierad pga mannen man är gift med. Men iofs, feminism för mig är ochså rätten att identifiera sig själv, att inte behöva vara 'kvinna' utifrån nån speciell förbeställd mall, utan få vara just den man vill, kvinna eller man, kvän eller manna, eller vad man nu väljer att kalla sig. Och visst ser Maria kanske ut som att hon har modellerat sin 'kvinnlighet' lite väl mycket på Barbie, men hej, hon har fött fyra barn som är både roliga, individuella och väluppfostrade, hon säger vad hon tycker och sen när blev det egentligen fel att använda läppstift? Jag gör ju det SJÄLV och jag är ju jättesmart!
Jag försöker inte säga att Maria kanske själv definerar sig feminist (eller så kanske hon gör det, jag vet inte...), och jag säger inte att Ni måste gilla henne, men jag tycker faktistk att hon är en rätt exceptionell affärskvinna! Hon verkar förstå sig på ungdomar (kanske för att hon har fyra hemma), hon har skapat sig en egen nisch och affärside' (er), hon är selfstyled selfdefined och selftought. Och till skillnad från Fru Anka är hon uppfriskande osnobbig och bjuder på sig själv och SKRATTAR åt sig själv! (Hon säger Släke utan att blinka och tar det på fullaste allvar). och det är sällan nåt jag tycker är så attraktivt som folk som skrattar åt sig själv. Så jo, Maria, jag diggar dig!! och att du sen brister ut i de mest lustiga formuleringar gör dig bara ännu bättre! Heja Maria!
"det kommer säkert att bli jättestreeeessit, mitt hååår kanske trillar av"
Råsa. Rosita. Rosta. Preben. Elias. Mymlan. Skrot. Filifjonka. Rosssiiida - Kärt Barn har Många Långa Fina Namn
Bortsett från sorgebesked jag fick i helgen som fyller och tynger mitt hjärta har jag haft en av de bästa veckorna i mitt liv, och det gör det lättare att vara i sorgen just nu - jag ser ljuset i det mörka, kärleken till släkt och vänner och familj, alla minnena av moffa, skrattet som alltid var så nära och alla moffas vitsigheter och historier. Så jag skrattar och gråter om vartannat och ler finurligt åt hur fint livet är trots allt, och hur mycket jag vill förvalta det!
Min vecka har varit just så fin och underbar och speciell eftersom jag har spenderat den med en av de finaste, vackraste, pyssligaste, kreativaste, smartaste, mest inlästa, mest öppensinnade, bästa muffinsbakande, roligaste och helt enkelt bästa människa i världen - 'min' alldeles egna Rosita!
Rosita är värd ett eget inlägg och flera därtill, för hon har funnits i mitt hjärta där och tickat och slått sen jag var 16 (?femton?) och träffades tack vara Kristinah Samuelsson's PS film som vi båda hade sett och älskat så himla mycket! Så mycket att vi var båda 'tvungna' att leta oss in på sveriges tv's (antagligen supersega, det här var nittiotalet vänner) ps forum, och se där hittade vi allt varann! En kopparbergs kajalflicka och en finlandssvensk kajalmymla hittade nåt så fint och färgsprakande som sen har hållit, förändrats, förnyats, djupnat, segats ut och utvidgats åt alla håll och kanter! Ibland tickande just i främsta hjärnloben, ibland stilla nynnande i benmärgen - men alltid närvarande, alltid nära trots hav och land emellan oss.
Jag åkte till Örebro första gången 2003, en skranglig pojkaktig trollflicka som aldrig rest ensam förr - hamnade hos sprudlande Rosita med så mycket tankar, politik, aktivism och kärlek. Och det gjorde henne gott! lite småstelt och blygt utforskade hon världen och Rosita, men sen kom hon av sig i bara farten och öppnade upp och ville knappt åka hem!
Sen 2003 har vi ständigt hållt kontakten, ibland dagligen med mail, brev, vykort, occasional telefonsamtal och skype, ibland mer sällan - men det har aldrig varit nån tvivel om saken - vi fanns där ständigt för/hos/i varandra.
Rosita kom till London nu i våras när jag mådde som svartast och sämst. Jag hade konstant dåligt samvete för hur tråkig/grå/ledsen/tröttmenkundeintesova/stressad jag var, men Rosita förstod. Rosita stöttade, peppare, lät mig prata, lät mig va tyst, lät mig gråta, grät med mig och för mig, höll mina händer och mina axlar och fick mig att sluta skaka. Sa att jag är bra, att jag är fin och att hon vill att jag ska må bra. Inga klyshor om att det blir bättre (fast det ju oftast blir det, men ibland är det inte det man behöver höra), utan raka puckar och himl mycket kärlek. Och det finns ingen bättre medicin mot hjärtont och livsleda.
Och i år fick jag återgälda tjänsten, åka till Örebro och spendera en hel vecka hos min älskade, högaktade vän. Och vi gjorde detta;
Min vecka har varit just så fin och underbar och speciell eftersom jag har spenderat den med en av de finaste, vackraste, pyssligaste, kreativaste, smartaste, mest inlästa, mest öppensinnade, bästa muffinsbakande, roligaste och helt enkelt bästa människa i världen - 'min' alldeles egna Rosita!
Rosita är värd ett eget inlägg och flera därtill, för hon har funnits i mitt hjärta där och tickat och slått sen jag var 16 (?femton?) och träffades tack vara Kristinah Samuelsson's PS film som vi båda hade sett och älskat så himla mycket! Så mycket att vi var båda 'tvungna' att leta oss in på sveriges tv's (antagligen supersega, det här var nittiotalet vänner) ps forum, och se där hittade vi allt varann! En kopparbergs kajalflicka och en finlandssvensk kajalmymla hittade nåt så fint och färgsprakande som sen har hållit, förändrats, förnyats, djupnat, segats ut och utvidgats åt alla håll och kanter! Ibland tickande just i främsta hjärnloben, ibland stilla nynnande i benmärgen - men alltid närvarande, alltid nära trots hav och land emellan oss.
Jag åkte till Örebro första gången 2003, en skranglig pojkaktig trollflicka som aldrig rest ensam förr - hamnade hos sprudlande Rosita med så mycket tankar, politik, aktivism och kärlek. Och det gjorde henne gott! lite småstelt och blygt utforskade hon världen och Rosita, men sen kom hon av sig i bara farten och öppnade upp och ville knappt åka hem!
Sen 2003 har vi ständigt hållt kontakten, ibland dagligen med mail, brev, vykort, occasional telefonsamtal och skype, ibland mer sällan - men det har aldrig varit nån tvivel om saken - vi fanns där ständigt för/hos/i varandra.
Rosita kom till London nu i våras när jag mådde som svartast och sämst. Jag hade konstant dåligt samvete för hur tråkig/grå/ledsen/tröttmenkundeintesova/stressad jag var, men Rosita förstod. Rosita stöttade, peppare, lät mig prata, lät mig va tyst, lät mig gråta, grät med mig och för mig, höll mina händer och mina axlar och fick mig att sluta skaka. Sa att jag är bra, att jag är fin och att hon vill att jag ska må bra. Inga klyshor om att det blir bättre (fast det ju oftast blir det, men ibland är det inte det man behöver höra), utan raka puckar och himl mycket kärlek. Och det finns ingen bättre medicin mot hjärtont och livsleda.
Och i år fick jag återgälda tjänsten, åka till Örebro och spendera en hel vecka hos min älskade, högaktade vän. Och vi gjorde detta;
Fotade våra tår/fötter ben:
Ritade på tår/fötter/ben:
Klädde ut oss/spexade/könsf*ckade/hittade på personligheter och accenter och livsöden:
(Sergei & Monseur Rosa)
Vandrat omkring, picnicat, gått på museum och sevärdheter:
(och diskuterat, kinat, diskuterat, spånat och pratat...)
Varit kreativa, både var för sig och tillsammans (oftast tillsammans)
Poserat och fånat oss + druckit te:
Vilken vecka Rostagumman, den tar vi om snart! men först ska ja vila lite! Kräm!
Subscribe to:
Posts (Atom)